-Varför flåsar du så, frågade åsnan.
-Ack, sade hunden, jag är gammal och svag och kan inte längre vara med på jakt. Så min husbonde ville göra sig av med mig. Jag rymde, men hur skall jag nu förtjäna mitt bröd?
-Vet du vad, sade åsnan, jag är på väg till Bremen för att bli stadsmusikant. Följ med och bli musikant, du också. Det förslaget tyckte hunden om och följde med.
Det dröjde inte länge förrän de såg en katt sitta vid vägen och se så jämmerlig ut.
-Vad är det fatt med dig? sade åsnan.
-Vem kan väl vara glad, när det gäller ens liv, svarade katten.
-Eftersom jag är gammal och mina tänder inte längre så vassa, sitter jag hellre och spinner bakom ugnen än jagar råttor. Då ville min matte kasta mig i vattnet, men jag rymde. Nu är goda råd dyra, vart skall jag ta vägen?
- Gå med oss till Bremen. Du förstår ju dig på serenader om nätterna. Då kan du väl bli stadsmusikant. Katten tyckte det var ett bra förslag och gick med.
De tre flyktingarna gick förbi en gård, och där satt gårdstuppen och gol av alla krafter.
-Du skriker, så att det går genom märg och ben, sade åsnan. Varför?
-”Jag profeterar bara vackert väder, sade tuppen, men eftersom det kommer gäster i morgon, så har min matmor sagt till köksan att hon vill ha mig i soppan då. Nu gal jag, så länge jag ännu kan.
-Seså, sade åsnan, följ hellre med oss. Vi går till Bremen. Något som är bättre än döden finner du överallt. Du har bra röst, och om vi musicerar tillsammans, kommer det att låta bra. Tuppen tyckte om förslaget, och de gick alla fyra tillsammans därifrån.
Men de kunde inte på en dag hinna fram till staden Bremen. När det blev kväll kom de till en skog, där de ville stanna över natten. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd. Katten tog plats uppe mellan grenarna, men tuppen flög ända upp till toppen, där det var säkrast för honom. Innan han somnade, såg han sig ännu en gång omkring åt alla fyra väderstrecken. Då tyckte han, att han såg ett ljus lysa på avstånd och ropade till sina kamrater, att det nog låg ett hus inte så långt därifrån. Åsnan sade: -Då reser vi på oss och går dit, ty här är härbärget dåligt. Hunden tyckte att ett par ben med litet kött på skulle göra honom gott.
Alltså begav de sig i väg åt det håll, varifrån ljuset syntes. De såg det snart lysa klarare och bli allt större, tills de slutligen stod framför ett klart upplyst rövarhus. Åsnan, som var störst, närmade sig fönstret och tittade in.
-Vad ser du? frågade tuppen.
-Vad jag ser? svarade åsnan. Ett dukat bord med präktig mat och dryck, och rövarna sitter däromkring och låter sig väl smaka.
-Det vore någonting för oss, sade tuppen.
-Ja, ja, ack om vi vore där! sade åsnan. Då försökte djuren komma på hur de skulle bära sig åt för att driva ut rövarna.
Till slut hittade de på ett sätt. Åsnan ställde sig med sina framfötter på fönsterbrädet. Hunden hoppade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hunden. Slutligen flög tuppen upp och satte sig på kattens huvud. Då detta var gjort, började de på ett givet tecken allesammans på en gång stämma upp sin musik: åsnan skriade, hunden skällde, katten jamade och tuppen gol. Sedan störtade de genom fönstret in i rummet, så att rutorna klingade. Rövarna for upp vid det förfärliga skriket, trodde att det spökade och rusade i den största förskräckelse ut i skogen. Nu satte sig de fyra kamraterna vid bordet, höll till godo med vad som blivit över och åt, som om de svält i en hel månad.
Då de fyra spelmännen slutat måltiden, släckte de ljuset och sökte sig en sovplats, var och en efter sin natur och bekvämlighet. Åsnan lade sig på dynghögen, hunden bakom dörren, katten bredvid spisen med dess varma aska, och tuppen satte sig på hönspinnen. Eftersom de var trötta efter sin långa vandring, somnade de snart.
Vid midnatt då rövarna på avstånd såg, att det inte längre lyste i huset och att allting såg lugnt ut, sade rövarhövdingen: -Vi borde inte ha låtit skrämma bort oss, och befallde en att gå och undersöka huset. Den utskickade rövaren fann allting tyst, gick in i köket för att tända ljus, och eftersom han trodde kattens ögon var glödande kol, försökte han tända en sticka med dem. Katten tyckte inte det var roligt utan hoppade upp mot hans ansikte, spottade och klöste. Då blev rövaren mycket förskräckt, sprang och ville ut genom bakdörren. Men hunden som låg där rusade upp och bet honom i benet. Då rövaren störtade över gården förbi dynghögen, gav åsnan honom en duktig spark med bakhoven. Men tuppen som väckts av larmet och blivit helt kry, skrek uppifrån sin pinne: -Kuckeliku! Då sprang rövaren allt vad han orkade tillbaka till rövarhövdingen och sade: -Ack, hemma i huset sitter en gräslig häxa. Hon flåsade på mig och klöste mitt ansikte med sina långa fingrar. Vid dörren står en karl med en kniv, som han stack mig i benet med. På gården ligger ett svart vidunder, som slog mig med en träklubba, och uppe på taket, där sitter domaren, och han ropade: tag fast tjuven. Då sprang jag därifrån. Nu vågade rövarna inte gå hem. Men de fyra Bremermusikanterna trivdes så bra där, att de inte ville därifrån.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar